Föralinjen

Den 18 november 1932 ansökte sju personer i Föra socken till Länsstyrelsen i Kalmar län om att upprätta ett förslag om uppgrävning av ett avloppsdike för torrläggning av ett 100 hektar stort markområde. Anledningen till detta var att marken ansågs vara så pass vattensjuk att det inte gick att odla på den. Fyra år senare, den 13 januari 1937, hölls ett sammanträde i Föra folkskola. Beslutet om torrläggning verkade inte vara enhälligt, då fler parter inte ville se att detta utfördes. Som argument för detta framfördes att vinsterna av en torrläggning inte skulle väga upp kostnaderna för den och att gamla diken istället kunde rensas billigare. Representanten från Stärkelsefabriken var rädd att fabriken genom torrläggningen skulle sakna vatten till sin drift och var därför emot förslaget. Men det fanns även de som var mer positiva till arbetet, och de ställde sig därför på de ansökandes sida. Efter flera möten och yrkande från flera olika håll, skogsägare, lantbrukare och Ölands Järnväg, bestämdes till slut att torrläggningsprojektet gick igenom. Förslaget omfattade 237 sidnumrerade foliosidor och nio ritningar.

När sedan andra världskriget startade 1939 ansåg viss militär personal att området skulle vara utmärkt som stridsvagnshinder, dvs. att om Sverige, och framförallt Öland, skulle bli attackerade av en främmande makt skulle denna mark se till, att om inte helt hindra, så i alla fall se till så att en invasion skulle ta längre tid. Ett brett vattenfyllt dike tvärs igenom Föra skulle se till att detta uppfylldes. På så sätt skulle det svenska försvaret få mer tid att mobilisera sina styrkor.

Arbetet fördes dock ambitiöst vidare under sommaren. Värnpliktiga och civila arbetade för 80 öre timmen med att spränga, gräva och gjuta den linje som skulle hindra ett anfall norrifrån. Regementschefen skrev i juli ett brev att den torra jorden skulle göra att vattenfyllnade skulle ta ca två månader och att han räknade med att pumpaggregatet lämnade 15.000 lit/min. Den första september skulle därför projektet vara i hamn. Men under juli månad började högre makter inom försvaret att granska projektet närmare. Flera frågor ställs till de ansvariga, och främst rör sig frågorna om kostanden. Driftskostnader, arbetskostnader, anslag om att skaffa fler pumpar, kostnader för markskador osv. Till dessa frågor blev besvarade fick inte pumparna börja, eller flera pumpar inhandlas. Däremot fick man fortfarande bygga pumpstationerna och hyra pumpar. Det sägs att man med den lånade dieselmotorn från Borgholm faktiskt gjorde ett försök att börja fylla kanalen, men att resultatet endast blev en liten bäck som sakta strömmade sig in i kanalen.

Projektet kostade mycket pengar och från högre ort gjordes noggrannare kontroller. Det visade sig att flera av de högre beslutsfattande inom försvaret inte ens visste om att bygget startat, eller ens vad det gick ut på.  Medans de projektansvariga gjorde vad de kunde för att få igenom ett godkännande av kanalen jobbade de värnpliktiga och civila på och bl.a. byggdes den pumpstation vid Djupvik som står kvar än idag. Men projektet gick inte som de ansvariga planerat. Fler markägare krävde efterhand också ersättning för förstörd mark, och påträngningarna från både de civila och de högre makterna blev för mycket. I mars 1941 görs en utredning om vad Föralinjen dittills skulle ha kostat och totalsumman beräknades på 170.000.

I februari 1941 befallde försvarsområdsbefälhavaren att inga fler arbeten fick utföras, dock skulle kanalen öster om Föra göras klar enligt de planer som tidigare gjorts. Det sägs att även dåvarande försvarsministern Per Edvin Sköld ska ha fått information om projektet, och att han snabbt efter detta såg till att avveckla arbetet i Föra. Vid ett möte i Kalmar med högre officerare fick kapten Thörnberg klart för sig att projektet var nedlagt och att inga fler civila fick arbeta med kanalen. Han fick en vecka på sig att samla in verktyg, maskiner och annat material som de civila fått låna. Det hela gick till slut upp i krigsrätt där kapten Thörnblad nämndes inte ha ”iakttagit nödig sparsamhet och omsorg med Kronans ägodelar”. Thörnblad blev dock inte fälld. Arbetet med Föralinjen var över.

Föra Socken

Föralinjen

Från Djupvik vid Kalmarsund till Vässby vid Östersjön finns än idag vissa kvarlevor kvar från den tid då andra världskriget även blev påtaglig i Föra socken. Under stort hemlighetsmakeri satte en kapten i ett ingenjörskompani igång sin briljanta plan som skulle stoppa eventuella fiender som landstigit vid Ölands norra udde vid Föra. Men när dessa planer nådde högre ort lades planerna snabbt ner och den snillrika kaptenen blev istället ställd inför krigsrätt.

Den 10 maj 1940 ägde ett sammanträde rum hos Henning Karlsson i Västra Vässby där utvalda delar från armén och ortsbefolkning hade samlats. Den ansvarige för projektet var kapten Raoul A. Thörnblad som meddelade att förhandlingarna var absolut hemliga och att tystnadsplikt för samtliga närvarande gällde. Thörnblad uppmanade även markägarna att inte så eller utföra vårbruk på den mark som kronan behövde. Ersättning för grödan kunde inte ges, utan endast den mark som skulle komma att tas i anspråk. På mötet bestämdes även att bygget skulle bli permanent och därmed stå kvar i framtiden.

Projektet ansågs ha hög prioritet då man av protokoll kan läsa att det redan i samma månad, maj 1940, redan fanns vissa ritningar klara samt att material till bygget har beställts. I juni månad görs även en rekvisition till Borgholms stad om ett ”elektricitetsverk på 75 hkr Dieselmotor”. Denna motor var avsedd att pumpa vatten från Djupvik vid Kalmarsund för att fylla kanalen som sträckte sig till Vässby vid Östersjön. Motorn kom i efterhand att spela en del av den roll som gjorde att detta projekt ansågs vara ett misslyckande.

Efter krigets slut fick media upp ögonen för projektet. 1946 skrivs en artikel i tidningen Frihet där journalisten går till hårt angrepp mot Thörnblad. I sin artikel menar signaturen O. L att projektet till en början varit så hemligstämplat att inte ens officerarna i Kalmar visste om det. Thörnblad ska bestämt ha nekat alla protester mot bygget och prompt manat på sina mannar att fullfölja arbetet. Vidare skriver O.L att en tekniker och expert gjort ett utlåtande om projektet och att han då kommit fram till att det med den dieselmotor som fanns skulle ha tagit 36 år att fylla kanalen. Vem experten ifråga är och hur pass mycket sanning det ligger i uttalande är svårt att säga. Till projektets försvar kan nämnas att det faktiskt begärdes flera pumpar till uppfyllnaden av kanalen, men att den begäran avslogs när projektet började granskas. Klart är dock att minnet av detta bygge till vissa delar finns kvar än idag och att det på något tragikomiskt sätt minner om den tid då även Föra var inblandat i andra världskrigets mytiska krigshemligheter.

Daniel Arnér

Mer information om Förlinjen finns i Gunnar Syréns bok "Har du hört talas om Föralinjen?", samt i sockenboken "Föra - Från kust till kust".