Om Föra

Föra Socken

Om Föra socken

Där Öland blir som smalast och där östra och västra landsvägen sluter samman hittar vi Föra. En socken med havet som granne både i öst som i väst. Mot söder har vi två grannar Alböke på västra sidan, där gränsen går vid Askelunda och Hällen och vidare strax söder om Grönslunda ut mot Kalmarsund, och Löt på östra sidan, med gräns strax söder om Djurstad träsk och fjärd mot Östersjön. I norr bildar Södviken gräns mot Persnäs socken och där är Öland som smalast, inte mycket mer än 4 km från kust till kust.

Var namnet Föra kommer ifrån finns olika sägner, bl.a. att det mycket långt tillbaka växte ståtliga furor på denna plats och från FURA till namnet Föra. Det finns även en sägen om att under vikingatiden tog vikingarna en genväg över ön, för att slippa segla runt norra udden, och då ”FÖRDE” de skeppen över denna plats där ön var som smalast . Vad också har berättats är att det inte var vikingarna som själva kämpade över sina skepp. Nej de tvingade ortens män till detta, medan de själva plundrade visthusbodar och försåg sig inte bara med föda hos kvinnorna. Därav kan tänkas att främmande och svallande blod finns kvar i generna hos föraborna.

Foto: T. Axelsson

Föra socken kan ståta med att vara kvarnrikaste socknen på Öland. Inte mindre än 33 väderkvarnar finns kvar numera som dyrbara kulturminnen. Vidare är enligt Svenska Turistföreningens årsbok 1974 Ölands mest kända löväng belägen i Föra, Södra Greda löväng är på våren ett mycket omtyckt utflyktsmål, då försommarorkidéerna står i all sin prakt.

Det mest ståtliga kännetecknet för Föra är förstås kyrkan, 1100-talskyrkan med försvarstornet i väster.

På platsen där kyrkan är belägen fanns först en stavkyrka i trä, bygd i början av 1100-talet. Omkring 1160 byggdes en ny kyrka av sten.

Foto: Åke Johansson

Plankor från den gamla stavkyrkan kom till användning i det stora västtornets träkonstruktioner och finns där även idag. När de baltiska vikingarna härjade Sveriges kuster och även Öland byggdes kyrkan om för att tjänstgöra både som gudstjänstrum, skyddsrum och med skyttevåningar för att bygdens folk skulle kunna försvara sig. För att möta fienden från olika håll byggdes även ett torn mot öster. Denna typ av kyrka med två torn kallades klövsadelkyrka.

När det åter var dags att bygga ny kyrka år 1828 fick västtornet stå kvar enligt ett gemensamt beslut av församling och stift, vilket vi är ytterst tacksamma för idag. Högst uppe i tornet hänger två klockor, storklockan gjuten på plats av gesällen Sven Elle år 1637. Lillklockan är betydligt yngre, göts 1863 av ett Kalmargjuteri. I förhållande till det ståtliga västtornet är klockorna ”nya”, men visst fanns där klockor tidigare. Historien berättar att under Kalmarkriget (1611-1613) togs klockorna ner och gömdes för fienden vid en holme i närheten. När kriget var över och klockorna skulle hämtas tillbaka misslyckades av någon anledning den värdefulla transporten och klockorna förlorades i havet. Ön kom därefter att kallas Klockholmen, och sägnen säger att man än idag kan höra klockornas klang i havets brus.

Sydväst om kyrkan finns Föras viktigaste fornlämning Martinuskorset, rest till minne av prästen Martinus som av misstag blev ihjälslagen på denna plats av biskopens fogde. Fogden kände sig hotad av att prästen bar ett besman i handen, ryckte detta ifrån prästen och dödade honom med besmanet. Idag har denna historiska händelse gett namn åt vår kyrkokör som kallas Martinuskören.

Jordbruksenheterna har numera moderniserats men blivit färre och större. I första hand är det mjölk- och köttproduktion som gäller men även spannmål och oljeväxtodling förekommer. På den karga alvarmarken har en annan blomstrande industri vuxit fram, fritidshusbebyggelsen, som i sin tur gynnar besöksnäringen. Föra lär vara en av de mest exploaterade platserna på Öland. Det bevisar tillgängligheten av matställen, då det sommartid finns serveringar av skilda slag att tillgå.  Vissa öppna med förlängd säsong.

Såväl som grannsocknarna har Föra en mycket varierande natur, från kalkstensstrand, alvarmark, träsk och mossar till strand-och lövängar och bördig åkermark.

Vid förra sekelskiftet då folkmängden var som störst och gårdarna små, var fisket ett betydande stöd och i många fall ett måste för jordbruket. Det finns historia om att befolkningen vid missväxtår fick vandra över till östra sidan av socknen med sina tiggarpåsar för att få ett tillskott till brödfödan, då jordmånen på östra sidan var av annan art och kunde ge bättre skörd.

Ej att förglömma inom näringslivet är stenhanteringen, som har historiska anor men är fungerande även i dag.  Under 1800-talets senare del var Djupvik centrum för stenhantering och utskeppning av skurad kalksten. För att slipa stenen användes skurvandring med oxar som dragare eller vindrivna skurverk. En riktig hamn saknades, så skutorna ankrade upp utanför stranden och stenen forslades i småbåtar för att lastas över på skutorna. Naturligt nog ansågs denna hantering för orationell och stenhanteringen koncentrerades till Sandvik i Persnäs socken som hade hamn att tillgå.

Gösta Person från Hjelmstad by var den man som senast arbetade med manuell stenhantering i Föra. Numera drivs denna verksamhet i moderniserat skick av Lars Johansson, Södvik och långtradare har ersatt skutorna som transportmedel.

De aktiva föreningar som bedriver verksamhet i Föra överlever tack vare mycket ideellt föreningsarbete som i sin tur skapar en god gemenskap och sammanhållning i bygden.

Idag finns följande: Föra Centerkvinnor, Föra-Alböke LRF, Föra Röda Kors, Föra kyrkliga syförening, Martinuskören, Föra AIK, Föra Byalag, Föra Bygdegårdsförening, Föra Hembygdsförening och för det mesta en vägförening i varje by.

Yngst bland alla är Föra Bygdegårdsförening, som bildades då Borgholms kommun sålde ut bygdegårdarna och däribland även bygdegården i Föra. Sockenborna gick samman, bildade förening och med ideella krafter givit bygdens samlingslokal ett lyft, allt för att värna om tillgängligheten för mötesplats till både gammal och ung.

Avslutningsvis bör nämnas Hembygdsgården i Föra som idag ägs och vårdas av Föra Hembygdsförening.  Byggnaden var den första skolan i Föra byggd 1847.  I möjligaste mån har skolan återställts i sitt gamla skick och med hjälp av hembygdsvänner har gamla ting samlats till ett museum och blivit en kulturskatt i Föra. Även hembygdsparken med olika arter av planterade träd är värt ett besök.

Ing-Mari Samuelsson Föra Hembygdsförening.