Tomten

Föra Socken

GÅRDSTOMTEN

 

 

Per Arnér

 

 

Det finns tomtar och så finns det tomtar. När vi hör ordet tomte tänker säkert de flesta av oss på jultomten som kommer med julklappar på julafton. Bilden av denna figur är ett ganska sent påfund och som så mycket annat kommer den från Amerika. Där kallas han för Santa Claus och förebilden är en biskop från 300-talet i nuvarande Turkiet, som hette Sankt Nikolaus, och var känd för sin godhet och givmildhet och som dessutom så småningom blev helgonförklarad. Det var på 1930-talet som Disney, och även Coca Cola i sin reklam, framställde jultomten som en tjock, rödklädd gubbe med stort vitt skägg och det är ju så han ska se ut tycker många idag.

Här i norden har tomten funnits betydligt längre än så. Det många kanske inte tänker på är varför denna figur hos oss ibland kallas för jultomten medan hans motsvarighet i andra delar av världen har helt andra namn. I de germanska språken återkommer förnamnet Yule och namnet Yule, Joulnir eller Julner, beroende på språk, är nämligen ett annat namn för asaguden Oden. Han sägs vid midvintertid rida runt på sin åttafotade häst Sleipner iförd hatt och med ett långt vitt skägg upplysande oss om att nu vänder det, ljuset kommer tillbaka. Det finns belägg för att man under vikingatiden och ännu längre tillbaka samlade familj och vänner till stora fester, midvinterblot (blot är ett annat ord för högtid), med mycket mat och dryck för att “dricka jul”och så gör vi ju än idag.

En sammanblandning av dessa figurer har skapat det som i nutid är vår jultomte. Men nog om detta. Här kommer en beskrivning av den riktiga tomten.

 

 

I nordisk folktro är tomten gårdens skyddsväsen och beskrivs som en äldre kortväxt, gråklädd man med vitt skägg och han har oftast en röd luva. Hans uppgift är att se till gården och i huvudsak alla djuren som finns där. Själva namnet tomte är bildat på ordet ”tomt” dvs. det område runt gården som han har tagit som sin uppgift att sköta. Ett annat namn är gårdsvätte men till skillnad från hans släktingar vättarna, lever tomten helst ensam, medan vättarna lever i familjer. Han har ofta antagits vara den första bonden som brukade gården och som efter sin död inte fått någon ro utan fortsätter att se efter sitt ställe. Det är viktigt att hålla sig väl med tomten för han har ett häftigt temperament och för att stå på god fot med honom bör man då och då, främst på julafton, ställa ut ett fat med gröt i en skål och gärna med en klick smör eller honung. Denna klick kallas för solöga eller gul och kan syfta på att det är nu det vänder, ljuset kommer tillbaka och det är det som ska firas. Dessutom ska det vara en träslev att äta med och detta är mycket viktigt, för han är inte förtjust i saker som är gjorda av metall. Denna sed har levt kvar i hundratals år och det är många av oss som än idag sätter ut gröt till tomten på julaftons kväll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men å andra sidan är det inte lämpligt att fjäska för mycket för honom. Det berättas att vid ett tillfälle gav gårdsägarna honom nya kläder och då tyckte han att han blev för fin för att arbeta och slutade att sköta gården.

Ett av de ställen där tomten har sin bostad kan vara under eller i gårdens vårdträd. Vårdträdet är ett stort och gammalt träd som finns på gården och som anses vara kopplat till välgång och lycka för dem som bor där. Därför ska man vara extra rädd om trädet, och längre tillbaka i tiden offrade man mjölk och öl till tomten genom att hälla det över vårdträdets rötter torsdagar och helgdagar. Torsdagar är asaguden Tors egen dag och eftersom han är böndernas beskyddare så är tomten hans förlängda arm på jorden.

En mera praktisk funktion har och hade vårdträdet då det oftast är den högsta punkten på gården och kan vid ett rejält åskväder ta emot ett eventuellt blixtnedslag och bespara byggnaderna från detta.

 

 

Det är inte alla förunnat att få se tomten då han har förmågan att göra sig osynlig och han visar sig bara för dem som han har förtroende för, i huvudsak djuren och då särskilt katten som gärna följer med honom runt på de nattliga rundvandringarna bland gårdens djur. Men det finns människor som på fullt allvar kan berätta om att de har sett och träffat honom, både vuxna och barn. Vanligast är det i så fall barnen för dem värnar han särskilt om.

När kristendomen gjorde sitt intåg blev tomten bland flera andra väsen, traditioner och högtider något som skulle bekämpas. På 1300-talet varnar den heliga Birgitta för tron på tomtar:

På detta ställe har något ont förövats av de förra innevånarna och av dem, som bo här nu. Ty de vördar tomtar och gå icke i kyrkan, om ej för att slippa skämmas för människor, och de höra ej Guds ord. Därför härskar djävulen på denna plats.

 

Birgitta kallar tomtarna för ”thompta gudhi” vilket närmast kan översättas till ”tomtegudar” på modern svenska och är det äldsta skriftliga belägget för tomte. Men trots kyrkans försök att få bort tomten så finns både han och de gamla traditionerna kvar, i vissa fall gav de kristna dem andra namn när man inte lyckades med att förbjuda de gamla högtiderna. Ännu i våra dagar kan det hända, där det strax innan jul förekommer luciatåg i kyrkorna, att småtomtar förbjuds att få vara med. Birgittas varning hänger fortfarande med på sina håll och barnen som vill klä ut sig förstår kanske inte alltid varför, och inte de vuxna heller förmodligen. Tomten själv bryr sig nog inte så mycket om den saken, människorna är ju som de är. Det räcker bara med att man tar del av nyhetsflödet som vi får varje dag så förstår man honom.

 

Det finns berättelser om människor som har träffat tomten, och här kommer ett exempel. En bekant har återgett en upplevelse som hennes mormor var med om en gång i sin ungdom.

Det var vid jultiden som Helga Johansson med sällskap tidigt på juldagens morgon skulle bege sig till julottan med häst och släde. Under julnatten hade det börjat blåsa och snöa kraftigt så sällskapet var till en början lite tveksamma till om man skulle ge sig iväg, men bestämde i alla fall att så skulle ske, trots snöovädret. Helga kände stor olust inför resan till kyrkan men nu var det så bestämt och man förberedde sig för att ge sig iväg. Det var då när hon hade satt sig tillrätta i släden som hon märkte att något rörde sig vid husknuten. Där stod, fullt synlig, en liten gråklädd gubbe och tittade på henne, dock helt tyst och han gjorde inga andra åtbörder mer än att betrakta henne med en till synes lugnande blick. Inga ord sades, men Helga kände ändå med ens ett behagligt lugn och fick en känsla av att det här kommer att gå bra, det blir inga problem med resan. Det gjorde det inte heller för blåsten och snöandet avtog och julottebesöket avlöpte utan några som helst konstigheter. Helga såg aldrig den lille tomten mer men berättade sedan för sina barn och barnbarn om den ovanliga händelsen och bedyrade under hela sitt liv att den var sann.

Det finns många människor som förnekar att tomten finns och kräver bevis på hans existens, men man kan ju också vända på saken och be att få fakta på att han inte finns och det lär väl inte vara lättare det. Faktum är att det har skrivits och berättats om denne lille man i över tusen år i allas hembygd och han kommer säkert att finnas kvar länge än.