Lanthandeln i Södra Greda

Lanthandel i Södra Greda

I början av 1920-talet byggde Emil Larsson från Vässby en lanthandel i Södra Greda. Emil hade då lanthandeln i Vässbylund och den nya affären i Greda blev en filial till denna. Den byggdes längst söder ut i byn på mark arrenderad av Emil Andersson i Sörgården. Lanthandeln bestod av affär, ett kontor samt kök och ett rum. Troligen sköttes affären av en anställd som också bodde där. 1931 såldes lanthandeln till Verner Andersson med familj, son till Emil Andersson. Verner hade nyligen kommit hem från Amerika där han arbetat som snickare. I samband med övertagandet av lanthandeln köpte han marken av sin far, byggde en ladugård strax väster om affären samt köpte en gård i Torp. Lanthandeln byggdes ut med två rum på både över- och undervåning och där flyttade familjen in. Affären sköttes till stor del av frun Edith och äldsta dottern Birgit.

 

Lanthandeln

Ingången till lanthandeln låg på långsidan mot landsvägen. En stor skylt ”Speceri- och Diverseaffär” visade vägen in. Inne i affären fanns det mesta som man kunde behöva. Direkt till vänster om dörren hängde hästskor i olika storlekar över en stång och på väggen intill fanns det träskor. Till höger om dörren stod en handpump monterad. Från pumpen gick en slang genom väggen ut i ett fotogenfat. Det var bränsle till lampor, det enda som användes förutom stearin. Under krigsåren försvann möjligheten att handla fotogen och i stället fick man köpa karbid i lösvikt.  Inne i butiken stod en kraftig trädisk i vinkel. Den innehöll en mängd lådor i varierande storlek med olika basvaror i lösvikt t.ex. mjöl, gryn och kaffebönor. Även snus köptes i lösvikt. Spik, söm till hästskor såldes också såväl som sockertoppar, choklad och karameller. Behövde man saltsill hämtades den ur en stor salttunna. Det fanns varken kyl eller frys, elektriciteten kom först 1944. Bakom butiken låg kontoret. Under kontorsgolvet fanns en källare där de förvarade läsk och öl.

Under 30-talet började bilar så smått rulla på de öländska vägarna och hos Verner kunde man köpa bensin från en handpump vid garaget.

 

De flesta varor kom med järnväg till Uggletorp där Verner hämtade dem. Innan kriget hämtade han dem med bil men i samband med krigsutbrottet fick han återgå till att transportera varorna med häst och vagn.

 

Brödet levererades med bil från Borgholm. Bilen kom inte så ofta så det gick inte att handla dagsfärsk bröd men å andra sidan bakade de flesta sitt bröd själva.

Under kriget blev det ransonering på basvaror och tobak. Alla fick en viss tilldelning och när man handlade lämnades en kupong. Ransoneringskorten hämtades via byombud hos kristidsnämndens ordförande i Lilla Horn.

 

Lanthandeln – en samlingsplats

Lanthandeln blev en samlingsplats för ortsbefolkningen. På kontoret fanns södra socknens enda telefon, en väggtelefon med vev med telefonnummer 7. Den kunde vem som helst få använda vid behov. Skulle man ringa rikssamtal fick man först ringa till växeln i Uggletorp och beställa. Det hände också att man ringde utifrån för att få tag i någon i byn. Då bestämdes en tid när de skulle ringa igen och då hade budet gått så att berörd person fanns på plats.

 

Tre gånger i veckan stannade bussen till Borgholm utanför affären och vid bestämda tider kom äggbilen. Kvinnfolket i byarna levererade äggen till affären. Där vägdes de och förtjänsten användes sedan till inköp av basvaror.

Någon gång under året kom skärsliparen till lanthandeln. Då gick budet och alla som ville få knivar och saxar slipade samlades vid affären. Skärsliparen kom på cykel och använde en slipmaskin som drevs med hjälp av cykeln.

Även en del post kunde hämtas på lanthandeln. Posten kom till Uggletorp där den hämtades av någon från byn efter uppgjord ordning. Det mesta lämnades direkt till gårdarna med det förekom att man lämnade in den i butiken. Det gällde främst post till folk som bodde utanför byn.

 

 

Verner lade ner affären 1944 och försörjde sig i fortsättningen som bonde, fiskare och snickare. Då hade döttrarna flyttat, Birgit till Löt och Margit till Stockholm. Sonen Bertil flyttade i början av 50-talet till Korntorp. Edith dog 1964 och när Verner gick bort 1980 såldes huset året därpå till Elmer och Asta Nilsson.

 

                                                         

FAKTA: Elmer Nilsson

TEXT:  Anneli Eriksson